Bloggfunderingar
Eftersom jag funderar lite på att byta bloggplejs så undrar jag också om jag skall bli lite mindre anonym genom att börja signera med hela mitt förnamn istället för bara första bokstaven. Redan nu kan förstås den som känner mig genom att läsa mina inlägg förstå vem D, dvs jag, är.
Hur som helst, ni få personer som har vänligheten att klicka er in och läsa något här, och även ni andra mycket fåtaliga som ibland genom en slump hamnar har. Vad tycker ni, kan jag köra med hela förnamnet istället för bara D? Spelar det någon roll? Jag kräver som vanligt inga svar, och jag kräver heller inte bara peppande, gillande svar. Tycker ni jag är knäpp eller retat upp er på något särskilt så skriv det, men helst önskar jag förstås synpunkter på att gå från D till ett helt förnamn.
Hur som helst, ni få personer som har vänligheten att klicka er in och läsa något här, och även ni andra mycket fåtaliga som ibland genom en slump hamnar har. Vad tycker ni, kan jag köra med hela förnamnet istället för bara D? Spelar det någon roll? Jag kräver som vanligt inga svar, och jag kräver heller inte bara peppande, gillande svar. Tycker ni jag är knäpp eller retat upp er på något särskilt så skriv det, men helst önskar jag förstås synpunkter på att gå från D till ett helt förnamn.
Att vara eller att inte vara
Det är trist att jag inte kan tillåta mig själv att uttryckas, göra avtryck. Måste läsa igenom, justera, fundera över möjliga felinläsningar, möjliga undertexter. Som om allt som inte är ljummet och lättsmält vore förbjudet eller något som av princip skall förnekas som icke-mänskligt. Jag försöker vara ärlig. Är jag för sträng mot mig själv? Allt kan vändas och vridas på.
De mest avgörande besluten i livet inbegriper liv och död. Att vara eller att inte vara, det är frågan, som det hakats upp på så idoliserande i tid och otid. Av eller på. Att Gud inte kunde förankra sin egen identitet utan att skapa människan, är ju mer än beklagligt, att värnandet om det egna tänkandet låter sig begränsas av lättgenomskådade historiska ihopkok. Jag är förvånad över hur människor kan finna sig tillrätta med de former som finns att fylla sig inom. Jag är mer tillåtande än andra, det är ingen lögn, men för att kunna anklaga mig och försvara sig hittas det på något lagom bekvämt. Jag tillåter, visar hänsyn och respekt för andras självbedrägerier, men det är aldrig ömsesidigt.
De mest avgörande besluten i livet inbegriper liv och död. Att vara eller att inte vara, det är frågan, som det hakats upp på så idoliserande i tid och otid. Av eller på. Att Gud inte kunde förankra sin egen identitet utan att skapa människan, är ju mer än beklagligt, att värnandet om det egna tänkandet låter sig begränsas av lättgenomskådade historiska ihopkok. Jag är förvånad över hur människor kan finna sig tillrätta med de former som finns att fylla sig inom. Jag är mer tillåtande än andra, det är ingen lögn, men för att kunna anklaga mig och försvara sig hittas det på något lagom bekvämt. Jag tillåter, visar hänsyn och respekt för andras självbedrägerier, men det är aldrig ömsesidigt.
Analys av pussrutan
I den helt nya kategorin konst hamnar detta inlägg där jag utan bildning på området skall försöka göra en analys av pussrutan som jag genom en fotografisk bild framställt till er beskådan nedan( och ja, det är mina tår):
Upphov och geografisk belägenhet
Rutan, som jag ur mitt lekmannaperspektiv betraktar som ett konstnärligt verk med okänd upphovskvinna/upphovsman, har sprayats i rött i det ena körfältet på den cykelbana som löper längsmed Stigbergsbacken i Göteborg. Mer exakt i backen ligger den mellan vandrarhemmet och stadsmissionen. Kanske finns det också fler pussrutor men det är inget jag än sett.
Ordet, orden
Pussruta är en sammansättning av orden puss och ruta och förmedlas också i verket som synes delat med puss ovanpå ruta, vilket kan vara ett sätt för konstären att visa att pussen är överordnad rutan som via symbolik kan stå för det trångsynta, enahanda. Om orden ovanpå varandra har någon baktanke går inte säkert att svara på, men kan möjlige vara ett sätt för konstnären att visa verkets dubbelhet. Kanske är det inte alls är fråga om en enkel pussruta, utan något som uppstått ur konstnärens själviska behov av att bli sedd och för att sedan berättiga detta intrång i det offentliga där uppmärksamheten krävs, offras en puss. Det är alltså inte med våld platsen tas utan med kärlek. Kanske är det också en uppmaning till betraktaren att uttrymme när det tas enbart kan motiveras med kärlek( här symboliserat genom en puss).
Formen
Kvadraten, kan genom sin engelsk-amerikanska motsvarighet, square, införlivat i uttryck som "dont be square" eller "be there or be square" vara ett sätt att tala om för betraktaren( eller deltagaren/deltagarna), att den som väljer pussandet också riskerar att göra sig tråkig, oformlig, eller trångsynt. Att ramen inte är heldragen utan streckad kan vara en antydan från konstnären att det inte finns någon tydlig gräns till pussandet, och att den streckade linjen, liksom i trafiken i övrigt, påbjuder överträdande, eller omkörande, ett ord som ger kanske medvetet tänkts kunna ge upphov till ordet omkärande, vilket skulle kunna vara de som pussas. Den streckade linjen kan också vara tänkt för att förklara den skenbara trygghet som pussandet kan ge upphov till, eller rent av den förrådande kyssen, judaskyssen, utpekandet.
Färgen: röd
Är kärleken och stoppsignalens vilket ger upphov till tvetydighet. Pussandet både kan locka med kärlek samtidigt som det signalerar stopp. Kanske vill konstnären visa på att den som ger sig in i pussandet också tar en risk? Hade färgen t.ex. varit grön hade associationerna mer varit den gröna signalens klartecken och naturen, att det alltså både är fritt, klart och naturligt att ge sig in i pussandet.
Platsen: backen
Att välja just en backe för rutan kan vara ett sätt förmedla till betraktaren att pussandet antingen kräver en plats både i livets upp- och nedförsbackarna, eller att det är just där som dess mest naturliga plats är.
Platsen: cykelbanan
Även här är det svårt att veta om pussandet kräver ett uttrymme mitt i all annan rörelse eller om pussandet hör hemma just i de häftiga rörelserna. Kanske är det just kopplingen häftig sinnesrörelse som menas? Att pussandet oftast motiveras utifrån något starkare sinnesrörelser.
Valet av körfält öppnar för en annan tolkning: att det är på väg hem som man inte undkommer pussandet, eller att det är just där som pussandet kräver en plats. Kanske är detta också ett sätt att koncentrera tanken på samtiden, vart vi är på väg, hemåt eller bortåt?
Platsen: asfalten
Se upp, sägs ju ofta att man skall göra, men vad skall man göra om man vill upptäcka pussrutan? Jo, man skall se ned, på den hårda ytan. Den valda platsen kan antyda att det inte alls är de högfärdiga, de med näsan i vädret som har närmast till pussandet. Konstnären kanske vill belöna den som går med blicken i marken, som frivilligt väljer att betrakta en mer konkret och hård yta. En belöning som förstås ges en helt annan dimension om den delas med någon pussvänlig.
Placeringen, under andra fötter och cykelhjul, kan ses som att konstnären för den tagna uppmärksamheten går med på att helt underkasta sig andras viljor och öden. Valet kan också vara ett sätt att förtydliga att kärleken(som symboliseras genom en puss) är hård, och kanske också har sin plats på en hård yta, eller att det är där den skall sökas. En annan tolkning kan vara att man inte med kärlek skall gå djupare än till ytan(och alls tolka), så till vida man inte vill ramla mot den hårda asfalten.
Platsen: Ute i det vardagliga
Vill konstnären upplysa om pussandets undanskymda plats i vardagen och i med konstverket försöka återupprätta dess kanske förlorade betydelse? Eller är det kanske ett sätt att säga att pussandet inte får lov att isolera sig i hemmets trygga vrå, att kärleken måste visas, ta plats, delas för att finnas till(kärlek, växande, celldelning), och rent av kräva sin plats även i de mest röriga miljöer.
Platsen: mellan Vandrarhemmet och Missionskyrkan
Har denna plats valt med tanke på två arketyper: vandraren och missionären. Den ena sökande det okända utan de mer tydliga mål som missionären har. Är det i så fall ett sätt för konstnären att säga att dessa två arketyper vanligen är de två parterna i ett pussande eller att dessa bör bli parterna i ett pussande. Kanske vill konstnären tala om att det är det utanför hemmets trygga vrå, det religösa och idoliserade som pussandets bör sökas, eller ta sin plats.
En annan tolkning kan vara att konstnären för att snärja en flört gjort rutan med tanke på en kommande date vid vilken den flörtade promeneras rakt över rutan så att tillfälle för pussande uppstår.
Otaliga andra tolkningar är förstås möjliga men om jag inte redan gjort fel i att analysera pussrutan kanske jag riskerar att göra det med ytterligare sådana, och väljer därför att låta bli.
Och självklart skall man inte tolka min konstanalys med gravallvar.
Upphov och geografisk belägenhet
Rutan, som jag ur mitt lekmannaperspektiv betraktar som ett konstnärligt verk med okänd upphovskvinna/upphovsman, har sprayats i rött i det ena körfältet på den cykelbana som löper längsmed Stigbergsbacken i Göteborg. Mer exakt i backen ligger den mellan vandrarhemmet och stadsmissionen. Kanske finns det också fler pussrutor men det är inget jag än sett.
Ordet, orden
Pussruta är en sammansättning av orden puss och ruta och förmedlas också i verket som synes delat med puss ovanpå ruta, vilket kan vara ett sätt för konstären att visa att pussen är överordnad rutan som via symbolik kan stå för det trångsynta, enahanda. Om orden ovanpå varandra har någon baktanke går inte säkert att svara på, men kan möjlige vara ett sätt för konstnären att visa verkets dubbelhet. Kanske är det inte alls är fråga om en enkel pussruta, utan något som uppstått ur konstnärens själviska behov av att bli sedd och för att sedan berättiga detta intrång i det offentliga där uppmärksamheten krävs, offras en puss. Det är alltså inte med våld platsen tas utan med kärlek. Kanske är det också en uppmaning till betraktaren att uttrymme när det tas enbart kan motiveras med kärlek( här symboliserat genom en puss).
Formen
Kvadraten, kan genom sin engelsk-amerikanska motsvarighet, square, införlivat i uttryck som "dont be square" eller "be there or be square" vara ett sätt att tala om för betraktaren( eller deltagaren/deltagarna), att den som väljer pussandet också riskerar att göra sig tråkig, oformlig, eller trångsynt. Att ramen inte är heldragen utan streckad kan vara en antydan från konstnären att det inte finns någon tydlig gräns till pussandet, och att den streckade linjen, liksom i trafiken i övrigt, påbjuder överträdande, eller omkörande, ett ord som ger kanske medvetet tänkts kunna ge upphov till ordet omkärande, vilket skulle kunna vara de som pussas. Den streckade linjen kan också vara tänkt för att förklara den skenbara trygghet som pussandet kan ge upphov till, eller rent av den förrådande kyssen, judaskyssen, utpekandet.
Färgen: röd
Är kärleken och stoppsignalens vilket ger upphov till tvetydighet. Pussandet både kan locka med kärlek samtidigt som det signalerar stopp. Kanske vill konstnären visa på att den som ger sig in i pussandet också tar en risk? Hade färgen t.ex. varit grön hade associationerna mer varit den gröna signalens klartecken och naturen, att det alltså både är fritt, klart och naturligt att ge sig in i pussandet.
Platsen: backen
Att välja just en backe för rutan kan vara ett sätt förmedla till betraktaren att pussandet antingen kräver en plats både i livets upp- och nedförsbackarna, eller att det är just där som dess mest naturliga plats är.
Platsen: cykelbanan
Även här är det svårt att veta om pussandet kräver ett uttrymme mitt i all annan rörelse eller om pussandet hör hemma just i de häftiga rörelserna. Kanske är det just kopplingen häftig sinnesrörelse som menas? Att pussandet oftast motiveras utifrån något starkare sinnesrörelser.
Valet av körfält öppnar för en annan tolkning: att det är på väg hem som man inte undkommer pussandet, eller att det är just där som pussandet kräver en plats. Kanske är detta också ett sätt att koncentrera tanken på samtiden, vart vi är på väg, hemåt eller bortåt?
Platsen: asfalten
Se upp, sägs ju ofta att man skall göra, men vad skall man göra om man vill upptäcka pussrutan? Jo, man skall se ned, på den hårda ytan. Den valda platsen kan antyda att det inte alls är de högfärdiga, de med näsan i vädret som har närmast till pussandet. Konstnären kanske vill belöna den som går med blicken i marken, som frivilligt väljer att betrakta en mer konkret och hård yta. En belöning som förstås ges en helt annan dimension om den delas med någon pussvänlig.
Placeringen, under andra fötter och cykelhjul, kan ses som att konstnären för den tagna uppmärksamheten går med på att helt underkasta sig andras viljor och öden. Valet kan också vara ett sätt att förtydliga att kärleken(som symboliseras genom en puss) är hård, och kanske också har sin plats på en hård yta, eller att det är där den skall sökas. En annan tolkning kan vara att man inte med kärlek skall gå djupare än till ytan(och alls tolka), så till vida man inte vill ramla mot den hårda asfalten.
Platsen: Ute i det vardagliga
Vill konstnären upplysa om pussandets undanskymda plats i vardagen och i med konstverket försöka återupprätta dess kanske förlorade betydelse? Eller är det kanske ett sätt att säga att pussandet inte får lov att isolera sig i hemmets trygga vrå, att kärleken måste visas, ta plats, delas för att finnas till(kärlek, växande, celldelning), och rent av kräva sin plats även i de mest röriga miljöer.
Platsen: mellan Vandrarhemmet och Missionskyrkan
Har denna plats valt med tanke på två arketyper: vandraren och missionären. Den ena sökande det okända utan de mer tydliga mål som missionären har. Är det i så fall ett sätt för konstnären att säga att dessa två arketyper vanligen är de två parterna i ett pussande eller att dessa bör bli parterna i ett pussande. Kanske vill konstnären tala om att det är det utanför hemmets trygga vrå, det religösa och idoliserade som pussandets bör sökas, eller ta sin plats.
En annan tolkning kan vara att konstnären för att snärja en flört gjort rutan med tanke på en kommande date vid vilken den flörtade promeneras rakt över rutan så att tillfälle för pussande uppstår.
Otaliga andra tolkningar är förstås möjliga men om jag inte redan gjort fel i att analysera pussrutan kanske jag riskerar att göra det med ytterligare sådana, och väljer därför att låta bli.
Och självklart skall man inte tolka min konstanalys med gravallvar.
Mer inbillat självterapeutiskt gnäll
Fy fan, vad tragiskt. Varje litet ord transformerat från tanke till skrivet ord, väcker olust, mer självförakt, mer lockelse i att göra slut på mitt liv. Än mer meningslöst: fortsätta ta sig för saker som sägs vara viktiga: gå ut, laga mat, läsa, kontakta. Det vore just min otur att misslyckas med en hängning, bli liggande i någon sjukhussäng resten av livet, fångad i min egen kropp framför några sköterskor som bara väcker mer och mer äckel över att finnas till, mer och mer skam över att inte kunna dra ut en enda liten punkt till ett streck att stryka över det föregående med.
Det är något bekämmande falskt i den där medlidsamma blicken jag ibland kan möta, något självbedrägligt, en förhoppning om att jag skall stampa ut det sista lilla av värde i mig själv. Skövla sönder det som än inte jämnats ut helt längs bottenslammet. Eller svälja någon annans historia och säga, ja just så, nu förstår vi varandra, och kan värna varandras värden med ömsesidig respekt, ett ord som jag svårligen låter mig skriva eftersom det besudlats med gangsta-idioti och konsultsjälvgoderi.
Jag läser i gynnsammare perioder en del. Blandar olika slags skönlitteratur med någon kortare text om något som känns allmänbildande eller anknytande till mitt eget liv. Och, kan jag undra? Skall jag känna mig upplyst och tacksam och tycka att det finns något värt att applicera det goda på?
Det gäller att alltid ligga och kräla på marken i sin egen ödjukhet. Vilken härlig vänding mitt liv tar nu. Jag vågar tro, på livets mirakel.
En sak till som stör mig. Detta vidriga användande av ord aldrig satta i något större sammanhang, gärna som någon slags reklamskylt som skall sälja något, som om dessa enstaka ord utan en relation till något annat hade ett gemensamt värde som alla kan relatera till, eller kanske bara de som är förståndiga nog att köpa eller stå emot att köpa det som säljs. Det blir någon slags ironi i det och jag som helst inte vill ha att göra med för mycket ironi. Det får mig att känna att det finns ett förakt åt endera hållet. Människor får ju poäng genom att skämta.
Som om någon någonsin skulle kunna vinna mig eller som om jag någonsin vill vinna någon, vilja göra något sådant längre. Jag tycker fortfarande det är synd att livet blivit förbehållet människor. Djuren först, sedan människorna. Och inte ens det kan jag säga med någon slags övertygelse, vilket blir ännu en anledning till självförakt och djuren och de andra människorna före mig, i varje given situation.
Nedtagande upplösning.
Inledande slutkläm.
Följsamt trots.
Våra historier kommer aldrig vävas samman i framtiden. Jag vore en förbrytare om jag vattnade er sådd.
Paus:ad solförmörkelse över statyett på lövtunn is i piruett.
Allt måste överföras till det kliniska, störda eller sjuka. Åh, hoppas du blir frisk snart! Att det äkta jag åter speglas fram bland alla oss som är så oförargliga för tycker du något annat är du ju missunsam.
Utan tillåtelse har jag idag tagit till orda, nedpräntat fler dåliga avbildningar av min desperation, det enda växande som skjuter i höjden, utan att träffa annat än luddiga obegripligheter. Mina egna ankare måste förstås förnekas för att inte få någon annan att tycka att jag är otacksam eller omedgörlig.
Det är något bekämmande falskt i den där medlidsamma blicken jag ibland kan möta, något självbedrägligt, en förhoppning om att jag skall stampa ut det sista lilla av värde i mig själv. Skövla sönder det som än inte jämnats ut helt längs bottenslammet. Eller svälja någon annans historia och säga, ja just så, nu förstår vi varandra, och kan värna varandras värden med ömsesidig respekt, ett ord som jag svårligen låter mig skriva eftersom det besudlats med gangsta-idioti och konsultsjälvgoderi.
Jag läser i gynnsammare perioder en del. Blandar olika slags skönlitteratur med någon kortare text om något som känns allmänbildande eller anknytande till mitt eget liv. Och, kan jag undra? Skall jag känna mig upplyst och tacksam och tycka att det finns något värt att applicera det goda på?
Det gäller att alltid ligga och kräla på marken i sin egen ödjukhet. Vilken härlig vänding mitt liv tar nu. Jag vågar tro, på livets mirakel.
En sak till som stör mig. Detta vidriga användande av ord aldrig satta i något större sammanhang, gärna som någon slags reklamskylt som skall sälja något, som om dessa enstaka ord utan en relation till något annat hade ett gemensamt värde som alla kan relatera till, eller kanske bara de som är förståndiga nog att köpa eller stå emot att köpa det som säljs. Det blir någon slags ironi i det och jag som helst inte vill ha att göra med för mycket ironi. Det får mig att känna att det finns ett förakt åt endera hållet. Människor får ju poäng genom att skämta.
Som om någon någonsin skulle kunna vinna mig eller som om jag någonsin vill vinna någon, vilja göra något sådant längre. Jag tycker fortfarande det är synd att livet blivit förbehållet människor. Djuren först, sedan människorna. Och inte ens det kan jag säga med någon slags övertygelse, vilket blir ännu en anledning till självförakt och djuren och de andra människorna före mig, i varje given situation.
Nedtagande upplösning.
Inledande slutkläm.
Följsamt trots.
Våra historier kommer aldrig vävas samman i framtiden. Jag vore en förbrytare om jag vattnade er sådd.
Paus:ad solförmörkelse över statyett på lövtunn is i piruett.
Allt måste överföras till det kliniska, störda eller sjuka. Åh, hoppas du blir frisk snart! Att det äkta jag åter speglas fram bland alla oss som är så oförargliga för tycker du något annat är du ju missunsam.
Utan tillåtelse har jag idag tagit till orda, nedpräntat fler dåliga avbildningar av min desperation, det enda växande som skjuter i höjden, utan att träffa annat än luddiga obegripligheter. Mina egna ankare måste förstås förnekas för att inte få någon annan att tycka att jag är otacksam eller omedgörlig.
Titellöst diktande
Motståndets lag
rimmar fram idag
duglig och svag
ryms i mitt jag
Liksom stretande
letande efter vetande
lama tama krama vilda
stuka sjuka mjuka milda
Jag vet inte om jag kan växla dina kramar
Jag tvingades svälja nyckeln till mitt kassa
Då när jag vågade vara hungrig
Pappersfågel i informationsöverflödet
Kastar ut ännu en pappersfågel i informationsöverflödet. Hittas den och vecklas ut syns där kanske något föreställande min ledsenhet: två onådiga, blinda jävlar hängande i vardera mungipa formandes min mun till ett långt uppochnedvänt u.
Men du, det där är ju bara nu, tänks det kanske och vidare: knäcktheten kommer kanske knäckas i tu. Mm, låtsas som om alla avstånd går att överbrygga, alla hål i skrovet går att laga, att ingen grundstötning gjorts, att bottenslammet inte för länge sedan täckt vraket, att någon bärgning någonsin initierats av andra än vrakplundrare som vid senare tillfälle ändå fått inse att inget gått att sälja, eller ens "göra sig av med".
Allt handlar ju bara om inställning, måste av allt att döma vara den första upplysning jag, när hjärtinnerlig nåd önskas, levererar till dem som börjat tröttna på att tugga sura äpplen.
Israel-Palestina, blir i jämförelse en lätt konflikt att lösa. Får, i jämförelse, en mycket stabil och långvarig grannsämja för evigheter framåt som följd. Det är förmodligen mer troligt att alla religioner upplöses i en enda lycklig religion än att mitt liv tar en positiv vändning.
På allt detta kan nu schablonbilden av den deprimerade tryckas. Som helt oförmögen att själv skaffa sig det han eller hon behöver för att må bra. Som helt oförmögen att agera i någon annan riktning än vad sitt känsloläge bjuder, och skulle det någon gång ske, ja, då måste personen i det närmaste tagit sig ur sitt "sjukdomstillstånd"(och därmed kunna strykas från ohälsotalet), och varar det längre är det också något till övervägande del för institutionerna att reda upp tillsammans med den "hjälpsökande".
Alldeles oavsett omständigheter, förehavanden, gällanden, låtanden, göranden, riktningar, mm., mm., så skall det oerhört betydelsefulla fria valet påpekas.
(- Hej, mamma, titta vad jag valt att göra, visst är det en fin teckning?
- Ja, du kan säkert beredas, eller med egen kraft ta, en plats på marknaden och bli till en samhällsnyttig medborgare som, på det stora hela, sorglöst sjunger med i varje nationalromantisk tradition, och med pålagt djup rymmer sina högst värderade tankar i frågan om livets mening som gärna låter sig besvaras med något obegripligt som vanligen knyter an till förnekad överbefolkning, religion, eller annat som lätt låter sig formas av mänsklighetens kulturarv. )
Som om jag inte redan fattat hur viktigt det är för andra människor att hela tiden välja, att alltid göra något, välja någon, gnida sig mot någon, något. I hopp om att markera ett fullständigt söndermarkerat revir, att inbilla sig att någon någonsin med uppriktighet kommer få utlopp för ett nyväckt intresse, utan att möta totalt igenkorkade ventiler, totalt, intill oigenkännlighet, deformerade känselspröt. Jaha, då är jag avvisande för att jag inte delat ut villkorslös kärlek, till personer som jag aldrig delat något erfarenhetsmässigt med, vilket de själva även senare tvingas bekräfta.
- Kan vi inte vara vänner ändå?
Men det är klart, de som går från hamn till hamn utan särskilt långa perioder till sjöss emellan(även om de förstås upplever även den kortaste färjetrafik som långvarig), säger ju alltid hur ensamma(!) de varit, även i de mest förtroliga och intima stunder. Trots att jag gnuggar mina dårknölar, i brist på geniknölar, kan jag inte ens med rökelse och vemodig musik uppamma verkligt medlidande - skäms på mig. Igen.
Pappersfågeln landar sånär som utvecklad uppochner med sitt uppochnedvända u, öppnad för min inveckling i det absurda.
Inbrott, samt antydan till chans av mildring
En bagatellartad händelse jämte mitt övriga lidande: någon, eller några, har gjort inbrott i mitt källarförråd. Jag uppmärksammades det hela idag, när en av fastighetsskötarna ringde på min dörr. Ett antal ( vilket på en hastigt uppvisad lapp såg ut att vara högst ett tiotal) hade också blivit "utsatta". Jag tackade för informationen, stängde om mig och bytte från mina mjukisbyxor till ett par mer presentabla( i det fall någon nogräknad fjant skulle få för sig att hosta upp modeord som "white-trash", om än så bara i sitt svagsinta inre) jeans och gick ner. Där stod mycket riktigt min förrådsdörr förvånansvärt snyggt in- eller uppbrottad och nu stängd endast med en provisorisk skruv på det ställe ett hänglås annars brukar sitta. Märkligt nog var ingenting innanför stulet eller ens kringflyttat, trots att det i mina ögon fanns en hel del av värde där inne. Antagligen var det inga varor som snabbt kunde krängas och därmed generera pengar.
Det enda jag, i denna fortfarande jämförelsevis bagatellartade händelse, saknade var ett hänglås. De avslitna fästena som hänglåset begagnar sig av var redan ditsatta av fastighetsskötaren. Jag hade ett extra lås uppe i lägenheten, men för att göra det svårare nästa gång en in- eller uppbrottare bestämmer sig för att begå illdåd cyklade jag - om än något motvilligt eftersom jag ansåg mig för dagen färdigmotionerad - ner till järnaffären och inhandlade ett hänglås plus fästen som jag lite senare med viss händighet och polismannaaktigt tålamod skruvade fast.
Men det är inte den ovan kortfattat formulerade händelsen som gjort denna dagen något mindre domedagsmörk än gårdagen. Nej, det är något annat, något som möjligen kan innebära - nej, inte frälsning och evig lycksalighet - en något mindre kolsvart framtid, det vill säga, inte fullt så degenerande och på de flesta tänkbara sätt förgörande. Vilket, när jag nu tänker på det, är så förvånande att jag nästan inte låter mig tro det. Därför avstår jag också tillsvidare från någon ytterligare information gällande denna chans till mildring.
Vid misshaglighet, salta lagom
Jag är så jävla svag. Mer förstörd för varje dag. Usel bortom gränsen för det omöljiga. Ord, meningar, stycken, löjliga. Ett skämt, något i underkant träffande. Repet längtar och vill förklara. Linda mig ur bara vara. Allt i sig en underdrift, i sig något alltför nyanserat. Dagen gryr med ett nytt sämst, spröt och nerver som vägrar ge med sig.
Åtminstone borde jag kanske respektera mitt eget försvar, att jag inte delar några gemensamma erfarenheter och min fmsk:s "dom vet ju ändå ingenting om dig", när vi gjort en repa på det överfulla råmaterialet.
Det kan allt bli lite sämre till. Lite lägre ner kan jag trycka mig ner under botten. Till slut kanske jag når ut, som det så fint överdrivs, annars är jag ju "änna" lite märkvärdig, kanske lite mer tillgänglig för social kontroll och ännu inte mättade tolkningsföreträden. Till slut kanske jag hittar maskhålet ut ur verkligheten. Slår sönder spegeln bakom vilken regissören och de assisterande finns. Till slut kanske jag kan få ta av mig simulationshjälmen för att påpeka bristerna och spelets osäljbarhet.
Livet är en dödcellsväntan som man skall vara evigt tacksam för. Som tur är skall jag supa och knarka lika lite som jag någonsin deltagit, eller med uppriktighet bjudits in, i andra folkliga företeelser, traditioner endast lockande för att inte bli beblandad i någon efterindustriell identitet, men även detta måste förstås ses som försvar. Men om jag ser det som ett försvar kan det inte vara ett försvar, nej, då måste det vara något annat, ja, då kallar vi det för spelar-inte-så-jävla-stor-roll-egentligen. Allt för att möjliggöra en ny brännmärkning åt dem som behöver utföra social kontroll för att inte själva vidga ut sin inlevelse i felaktig riktning. När jag blir psykotisk för första gången i mitt liv, vilket ingen tror att jag kommer kunna bli, skall jag hävda att jag är en schaman som drogats ner och förts bort från min ursprungliga kultur i Amazonas och att alla regler omkring mig är ett djävulens påfund som endast med dans och rökelse kan botas. Men så mycket knut kommer jag ändå aldrig få slå på min djävulssvans, inte ens i den mest "tillåtande" miljö, därför skriver jag det i smyg på min lilla blogg, skrev jag och skrev det också utan några stora överväganden vid vad som skulle låta moget och ansvarsfullt, eller på annat sätt dygdigt i det stora gemensamma.
Mm, vad alla myser vid åtanken av den fria viljan, av det som rotats i existensialismen, nästan lika förhatligt som fatalism, absurdism(måste jag medge kan ha en del kvaliteer), realism, men nu blir jag snart mer ism:isk än vad jag kan göra mig trovärdig för. Jag kan säkert göra mig än mer oduglig. Jag måste känna mig stolt över att inte ha några missbruk, ja, just det så är det ja. På det skall jag bygga hela min existens. Det blir fint. Jag måste undvika ta mer ord i min mun än vad jag bygga sammanhang av.
Jag beundrar den inlevelse som krävs för att ge sig hän åt traditioner. Helt ofattbart avancerat skådespeleri. Spela in ert firande och skicka till dramatiska institutet, ni blir direkt antagna och hämtade med limosine, och därefter applåderade till den stora publikens förtjusning. Skall jag tycka synd om clownen där bakom masken också? Äh, men gör dig inte märkvärdig nu, godta lite av kulturens attribut. Skriv en kontaktannons åt alla dem som du så inte delar något med. Skriv: natur-kultur-intresserad vid närmare specifikation det mest opåpassliga, reser gärna ogärna, har i nyktert tillstånd dåligt lokalsinne, om alls något sinne går att skönja. Har nästan lika bra ekonomi som en som tillåts att ha mat för dagen och tak över huvudet! Hurra för upplysningens ofattbara framsteg! Och glöm aldrig att djävulens bästa knep är att låtsas som han inte finns. Så fick vi den lilla naiva känslan mättad.
Det gäller att hitta ordet som laddar ur det föregående på dess innebörd, ex högmod, självkänsla. Låt oss tappa alla koncept och gräva ner oss i osämja med ständigt fler parter för evig tid. Försvar! Och sist av allt vill jag höra hur väl du rotat dig i det som finns att tillgå och helst också, hur tuff tid du gick igenom när du och ditt ex nr? separerade, eller när du återigen tvingades se att din sambo glömt fälla upp locket för att du skulle kissa. Otack är världens lön och ändå produceras helt tanklöst nya slavar åt faraonerna, eller de dästa aristokraterna med läroverkstrovärdiga tolkningsföreträden. Respekt! Tacksamhet. Vördnad! Organisationens ledord efter det att de små trollen(konsulter) fått göra sitt. Ah, alla drar i samma riktning, så bra. Gruppbild och alla ler. Fan, sicket gött gäng vi är. Brännboll, öl och omärkvärdighet och det-ordnar-sig-skall-du-se. Gärna lite horoskop, tibetanska visdomsord och föreläsningar om hur man gör rätt eller hur man på bästa sätt slänger sig med påståenden som inte kan falsiferas med annat än med lika ofalsifierbara påståenden. Och allt sägs med något som tyder på en självrespekt?
Skepnader
Att via sitt eget språk med någons slags exakthet återge sina egna tankar är förmodligen en omöjlighet, och inte heller något eftersträvansvärt, annat än för den överdrivet ängslige, som, jag villigt medger, ofta låter sig skymtas med en clowns ledsna flin i bakgrunden av min egen spegelbild. Vilket hindrar mitt fokus att slitas från några av de ord jag lät slinka ur mig mot slutet av mitt föregående inlägg.
Tillåter min ovarsamma hantering "fän i paradiset" kan likväl dess andra ytterlighet fyllas med fåglar. Även om det förstås vore mer traditionsbundet att specifiera dem som olycksaliga korpar, ibland sedda på någon gren utanför köksfönstret, kusligt väntande, tyst varnande.
Hjärtas lag, det äkta kan ställas mot en möjlig motsats, spelet, som kan kläs i namn som aktieportfölj eller pensionsparande, och som kanske kräver en insats, något möjligt att förlora, men kanske inte tillsammans med själen - detta urlakade, för poesi förbjuda ord - som tänkas vara den tunna nervtråd som förbinder tanke och känsla. Parodin på sig själv är alltid närvarande som en tarot-flummande, new-age:ig typ som tror sig ha världen i sin hand för andra att se.
Jag smyger ut i skogen, gräver en grop och värmer mig i tystnad vid bålet av mina ratade tillgångar, som ett oläraktigt barn oförmöget att riva ner sina egna revir.
Jag gör ord av mig och
Mer eller mindre flygfärdigt lämnar en del av min skriverier det bo över vilket jag, en kanske något olämplig mor, ruvar. Än mestadels ägg, ofta oroväckande kalla, som jag inte riktigt vet hur jag skall hålla varma fram tills dess något där inne vill genom skalet för att möta min skräckblandade förvåning och det mina tankar lyckats göra till näring.
Vid sådan, kanske något omotiverad oro, är det mer möjligt att se tiden som en tillgång, i stället för den sura åsna - less på morötter, härdad för piskan - som den oftast verkar vara. Motvilligt skymtas också ett slags kanske mitt i det omöjliga: att genom lidandets ordning lära sig hålla jämnare steg med tiden, att inte dra i tyglarna när det går för långsamt eller öka tempot när det redan går för fort.
Men för att inte visa någon stickande brist på ödmjukhet bör jag väl säga att det säkert finns en överväldigande risk att dagens tankar är övergående, liksom att något lurt kan funnit sin väg in i mina fundament. Om det nu är möjligt att göra någon tydlig åtskillnad mellan dessa, eller fler därtill. I vilkendera fall kan jag förmodligen ändå finna vägen tillbaka till mitt rede längst ner, för att därifrån, med blandad hänförelse, betrakta fäna ovan som tillhörande ett paradis.
There's really old roses blooming in the ghetto
När det återhållsamma mättats och ytans krusningar mattats till spegelblankt, låter jag mig med fälld blygsel förföras av en oåtkomlig värld, där varje lidelsefull gest tillåts törsta hela sin vidd, konstfärdigt förmedlat i Jolie Hollands, Crush in the ghetto, som jag, med en dåres välsignade brist på sans, valt låta upprepas i min lilla musikdosa under det jag - öm i hjärtat, med fingrarna nedstuckna i bakfickorna, i följe av ljumma vindbyar(i'm floating with the birds) - cyklandes tar mig fram över Göteborgs gator som underifrån passionerat låter mig veta att ingen någonsin trånat mer efter mig än dess mjuka rännstenar.
(textredigeraren verkar inte gilla mig något vidare, då jag hela tiden ser att de fel jag rättar till inte uppdateras...)
The mother of gloom
"Kan leda till en långsam och smärtsam död", löd varningstexten på baksidan av Prince-paketen, som jag, utan att egentligen kunna förklara varför, stannat till för att lätt frånvarande betrakta, och långsamt gick jag också hemåt, släpade smärtsamt stegen som om jag var på väg till galgen, till dysterhetens moder som Martha Wainwright sjunger om, och som utan inbjudan står där ovanför sängen med sin hand inne i ens huvud, och som andra, inte har verkar fått bekanta sig tillräckligt med. Spikarna till min kista hittas annars utan svårighet sina hammare därute bland alla de som gärna beskyddar sig med att projicera sina egna avvisanden på mig. Men jag är inte mer offer än att jag för allas trevnad gör vad jag kan för att vänja mig vid instängdheten under medikamentets lock. Långt ner har jag sjunkt, djupare än vad någons mentala fiskespö längre förmår att fånga upp något från.
Mottagligheten ger sig till känna så gott som uteslutande för att tillgodagöra sig nya former av tröstlös desperation från vilken inte ens den starkaste av viljor, hjälpt av psykofarmaka och terapi, kan undkomma från. Varje egen synbar tagg, taggighet gör andra till ett orimligt(eftersom det är markandsvidrigt) försvar.
Skammens täcke förtjockar sig med accelerande hastighet kring mig och stänger ut det så kallade ljuset och den så kallade värmen som andra så kallade normala människor så hurtfriskt, med mängder lättja gör sig till eviga profeter för.
Och så fort en något ljusare förhoppning väcks är det ungefär som Anna Järvinen sjunger i Koltrast, "jag har vetat så länge jag velat, att inget av detta var något äkta", och det eviga svårmodet hittar åter en möjilighet till att bygga sitt bo djupt ner i bröstet. Och så kan jag förmodligen utan någon större förlust lägga snaran runt min hals och kliva av från avsatsen för att möta den trygghet som Jolie Holland kanske avser i Goodbye California.
(Nej, jag tar inte livet av mig idag.) (martha wainwright-länken fixad)
Självmordstankar
Idag tog jag med mitt sex meter långa rep ut i skogen. Bödelknuten var färdig sedan innan. Några rakblad hade jag också med. Tanken var att jag skulle hitta en bra plats att avsluta mitt liv på, även om jag förstås förstod att risken var stor att jag inte skulle våga ta steget, vilket är tydligt eftersom jag skriver detta nu. Jag är så jävla trött på människor, på allt som finns i livet, på terapi, medicin, på den totala bristen på människor med någorlunda gemensamma nämnare. Inget i min historia har jag varit i närheten att förlika med mig eller med någon professionell eller lekman skapa någon slags förståelse kring. Det känns nästan som om mitt liv på förhand var bestämt för att sluta med självmord.
Jag har läst en del böcker i år, tvingat mig igenom de flesta. Olika böcker, mestadels skönlitteratur men även en bok om depression som inte hade några stora skillnader från annan litteratur i ämnet. Psykatrin, som alla gillar att skylla allt på, kan inte erbjuda mig än vad dom gjort. Ingen av mina närstående kommer vara förvånade den dag då de får reda på att jag tagit mitt liv. Dom, liksom andra människor jag under de senaste åren på olika sätt lärt känna, ser inga vägar att hjälpa mig, troligen för att de innerst inne inte känner någon uppriktig vilja att göra det som dom anser att jag själv måste komma till insikt om.
Vad som håller mig kvar i livet är enbart feghet för döden.
Jag är rädd för att misslyckas med en hängning. Bli invalidiserad, misslyckas och därefter inte kunna ta livet av mig.
Och jag var, vid senare genomläsning, tvungen att fara fram med raderaknappen lite...Trög
Alltid svårare att börja, att välja vad och vilket när jag inte fått ur mig något skriftligt på ett tag. En liten tryckkokare, bortglömd i ett igendammat kök, skulle en sådan, föga smickrande, beskrivning av min tankesamling passa? Hur jag än gör tycks jag inte hitta orden, rätt meningar och rätt formuleringar för att förklara mig, det som av någon anledning nu önskar förklara sig. Att hålla mig fast, vid första bästa tanke, för att sedan leda den vidare med mål om ett slutförande, det gör sig till en nära nog omöjlig uppgift.
Jag och de tomma raderna fånglor på varandra längre än vad någon tidigare känd skamgräns tillåtit. Provocerar med inaktivitet, inför tomma läktare, tills jag slutligen dåsar ihop, liggande i det som skall likna startgropar; blicken i det blå, oväntat lugn, tillfälligt värjd mot det ensidigt resultatinriktade.
Svartare än svartaste svart är livets melodi
Jag inbillar mig inte att det finns någon därute som väntar på just mig, som tror sig vara rätt för mig och som tror mig vara den rätte. Inget har någonsin talat för att mitt liv skulle vara på väg mot en vändning. Jag har aldrig haft några missbruk, aldrig varit kriminell eller burit mig svinaktigt åt. Det finns inget som jag är stolt över som andra människor kanske skulle ta stolthet i. Jag kan ångra att jag inte riktigt tidigt spårade ut.
Om det är något som erfarenheterna gång på gång visar en så är det att människor inte har något att ge en. Att det mesta är hokuspokus och tomt prat. Jag ångrar allt livsmod jag skyldiggjort mig till att ingjuta i andra människor. Varje spegling av positivitet. Jag behöver ingen Jesus eller Allah som förlåter mig. Om andra gör det i brist på andra att försonas eller förlåtas av försöker jag lära mig att skita i.
Jag har aldrig varit rädd för att förlora mig själv. Jag har inte suttit på någon sten och väntat på det rätta läget eller den rätte. Det har inte funnits någon att förlora sig själv i. Min mor förtjänar liksom de flesta andra människor total likgiltighet. Hennes och andras psedonöd är förstås för fin för att stympas av psykofarmaka. Hon och andra vet ingenting om långvarigt och nödutgångslöst lidande. Har man viljan att sätta barn till livet borde man ifrågasätta sig själv och sin kärlek till livet på allvar.
Livet är en lång strafftid för något man aldrig gjort sig skyldig till. Jag tror inte något jämnar ut sig i längden. De som inte lidit tillräckligt kommer aldrig få göra det vilket förstås berättigar min illvilja till andra. Sen är det klart att det finns många som lider. Men det går att skilja på lidande och lidande. Jag inbillar mig i min ovetskap att det är enklare att följa redan utstakade spår. Jag känner inte igen mig på långa vägar i någon av alla de olika livsberättelser jag läst eller mött, och jag tycker jag sökt.
Det som återstår fram tills den dag jag tar mod till mig och lägger mitt huvud under ett x2000 är att göra sig av med alla sk attachments(som buddisterna talar om, ja för en gångs skull använder jag religion för att legitimera min illvilja) som återstår. Göra sig fri från de logiska band som finns mellan erfarenheter och konsekvenser.
