skriverier

Jag känner mig grovt deprimerad även om det är en grov förenkling av alla de delar som ingår. Får trösta mig med att David Eberhardt med sympatisörer anser det mesta utom psykos och våldtäkt är "normala livspåfrestningar". Tid och rum du växer upp i spelar ingen roll. Kan du skriva mer än en mening sammanhängande, samt klarar av att bibehålla en lägenhet, har du tillräckligt mycket arbetsförmåga för att rövknullas med bibehållet existensminimum.

Jag hade en gång en föreläsare vars kompis, en specialist av något slag, när de var ute på stan kunde peka ut vilka som var potentiella våldsverkare.

Troligen kunde han också bara genom att se på någon, vem som var missbrukare och vem som var personlighetsstörd. Eftersom just den kombinationen relativt ofta förekommer bland våldverkare.

Specialistkompisen påminner mig lite om gamla rädda kärringar som haft ett och samma arbete hela sina liv och som "bara genom att se någon i ögonen" kan avgöra om de är psykopater eller inte. Dessa kärringar hyser ofta ett enormt populärvetenskapligt intresse i allt som har med våld och kriminalitet att göra. När de känner sig extra alienerade knyter de an till andra människor genom att nedvärdera de personer som befinner längst i från de ingrupper de tror sig kunna tillhöra.

Man skall aldrig förlåta människor likt specialistkompisen när de gör felaktiga påståenden. Man skall aldrig hjälpa eller bistå sådana med vare sig information eller medel som direkt eller indirekt skulle kunna gynna dem. Skennärvara och sänd de signaler som gör att de möjligen känner sig osäkra - för deras säkerhet i livet skall nämligen gå före de som i högre utsträckning hade varit gynnade av den(säkerheten).

Jag hade en gång en vän. En vän som gillade att förklara andras misslyckanden som 100% självförvållade. Samme vän hade också en gång varit marxist men blev sedan, när han själv såg sig som "mognare", en slags folkpartist. Han hade tydligen träffat någon kvinna han fick förtroende för och började alltmer anse att all förändringspotential låg i individens ansvar.

Samtidigt som han, i korthet, ansåg att var man är sin bäste dräng, ansåg han också, att jag eller personer som mig, har ett gemensamt ansvar för hans framtida barn. Jag skulle inte ens bemöda mig ringa efter ambulans om han eller hans vänner låg medvetslösa - självförvållat eller ej. Mitt mobilbatteri kunde jag tagit eller varit slut, exempelvis. Och sådant väljer man väl inte. Det kan man ju alltid förutse och kontrollera med sin fria vilja och inser man inte det kan man alltid stärka sig med min gamle väns visdomsord att all kontroll man placerar utom sig sig själv är ond tro.

Jag kräver att regeringen eller oppositionen omgående fattar beslut eller tillsätter en utredning om hur gräspollenhalterna skall kunna minskas, eller, helst av allt, helt upphöra.

Det är helt oacceptabelt att i över en månad ha höga till mycket höga pollenhalter av gräspollen. Inte bara bidrar dessa halter till höga medicinkostnader utan också till minskad produktivitet, kanske särskilt när det gäller kreativt skrivna texter. Att inget av de nuvarande politiska alternativen har tagit de höga gräspollenhalterna på allvar är en skandal som troligen från högsta nivå ständigt får tystas ner för att inte väcka folkets okuvliga ilska. Hur det tystats ner? Genom att från varje håll och hörn se till att översvämma tillgänglig media med diverse b-kändisars iscensatta dödsfall och förinspelade, fejkade politikermöten. Men du kanske tror att människan gått på månen också?! Mm, just det.

 Vidare lär det råda en tyst överenskommelse mellan landets partier om att inte ta upp den känsliga frågan om gräspollenhalterna i partiprogrammen. Ett faktum som för den som har turen att återfå reflektionsförmågan mellan kliandet, nysningarna och den tunga allergimedicineringen -  vars bieffekter ibland misstas för långt gången narkomani, till den redan stigmatiserades nackdel givetvis - är fullkomligt häpnadsväckande.

Möjligen är de höga gräspollenhalterna något som ligger i den politiska ledningens intresse att bibehålla. Att under den tid vart fjärde år då valrörelsen är som hetast ha den kanske skarpaste delen av landets befolkningen så neddrogade och sjuka att de inte klarar av mer än det mest basala kan troligen ses som gynnsamt för politikerna som då undslipper nogrann granskning av sina "valmanifest".

Att den insjuknade förlorar ett halvt år varje år gör henom mer konsumtion- och produktionssugen resten av året, vilket givetvis är det optimala sett ur regeringens synvinkel.

Kan du inte vara 100% öppen och svara på exakt vad du vill ha hjälp med, kan du inte bli hjälpt. Söker du omvårdnad av något slag skall du alltså själv veta vilken omvårdnad du vill ha. Helst skall du lägga orden i munnen på den andre, för att den skall kunna hjälpa dig. Du måste i varje desperat försök som du gör att få hjälp ha ett färdigt manus för hur du vill eller tänkt dig att  "den andre" skall kunna hjälpa dig. Ditt omdöme och din tankeförmåga förväntas vara glasklart. Du måste tala om exakt hur "den andre" skall kunna hjälpa dig. Kan du inte det får du fundera tills ditt omdöme och din tankeförmåga är ännu sämre. Glöm dock inte av att du själv hela tiden har ansvar. Men säg inget. För om du säger något förväntas du själv kunna diagnostisera dig själv och tala om vilken omvårdnad du vill ha. Det räcker inte med att du börjar någonstans. Och om du säger något måste du hela tiden vara 100% öppen med allt oavsett vilken människa du utlämnar dig till.

 Är du dement och inte har någon närstående som kan söka hjälp för dig, skall du själv tala om vad som är problemet och vilken omvårdnad du vill ha. Är du hjärnskadad, eller har ont på något ställe du inte själv kan "exakt precisera" är du ohjälpbar och kan inte ges någon form av omvårdnad.

All lindring av dina egna problem måste du själv stå för. Räkna inte med att någon annan motfråga än: och hur skall jag kunna hjälpa dig med det?

- Jag mår dåligt och har tvångstankar.
- Och hur skall jag kunna hjälpa dig med det?
- Jag vet inte.
- Nej, du kan jag inget göra. Tack och adjö.

Anna var en kvinna i trettioårsåldern vars stora kärlek i livet var att åka skridskor.  Trots detta åkte hade hon bara åkt skridskor två gånger i sitt liv. Båda gånger var för över tio år sedan.

Att hon inte åkt något sedan dess berodde inte på att hon saknade vilja, ekonomi eller förmåga. Tvärtom var hon envis som få, hade en god balans och var i övrigt stark och uthållig. Till en början hade hon varje helg varit nere vid ishallen för att åka, men eftersom hon varje gång blev nekad att komma in glesnade försöken ut till ett par gånger per år.

-Nej, du ser inte särskilt självsäker ut, sa vakten vid ishallen och motade bort henne.
- Men hur skall jag kunna bli självsäker om jag aldrig släpps in, svarade Anna, irriterad över att ännu en gång inte ges chans att åka på isen.
- Du får helt enkelt jobba med dig själv, sa vakten, och knuffade till Anna så att andra, mer självsäkra skridskoåkare skulle komma in.
- Och sluta gnäll, vi vill inte ha gnälliga skridskoåkare på den här isen, sa vakten.
- Men om du bara låter mig åka så slutar jag gnälla, svarade Anna.

Hur många gånger Anna på vägen hem funderat över att försöka göra sig av med sina skridskodrömmar går inte att räkna. Hon hade gjort försök. Packat ner skridskorna i en låda som hon ställt längst i bland andra lådor i källaren. Anmält sig till kurser, utbildningar, rest och träffat människor. Allt hade bara resulterat i en ännu starkare vilja till att åka skridskor. Och när några månader gått gav hon upp och tänkte, att det borde vara en ny vakt nu, och alla vakter kan ju inte vara likadana.

På väg mot ishallen åter en annan dag försökte Anna gå in en roll. Se mer självsäker ut än vad hon i själva verket var. Så att hon ännu en gång inte skulle motas bort för att hon såg för osäker ut. Och det gällde att inte gnälla när man blev nekad. Detta påminde sig Anna om, en sista gång, innan hon dök upp vid porten till ishallen där en till synes ny vakt stod.

- Nej, du verkar för osäker, sa vakten, som först sett ut att vara på väg att släppa in Anna som känt hur hjärtat vart på väg att banka sig ur bröstkorgen. Nu var Anna tyst en stund. Tänkte på att hon inte fick gnälla, fast hon tyckte hon hade rätt att gnälla. Efter ett tag fortsatte vakten.
- Du kan inte stå här. Stick, annars ringer jag polisen.

Anna började sorgset traska tillbaka hemåt, samma väg som hon brukade från den ishall hon aldrig blev insläppt i. Det fanns inga andra ishallar hon kunde ta sig till och hon hade ingen möjlighet att flytta till annan ort. Arbetstillfällena på andra orter var få och därutöver fanns en del annat som knöt henne till orten mer än andra. En gång hade hon skrivit en insändare och frågat om det var fler som blev nekade att komma in i ishallen. En del hade svarat att hon skulle sluta gnälla och se till att vara lite mer självsäker, så skulle nog allt ordna sig. Ta med en kompis, hade någon annan skrivit. Ett råd hon hade följt men som bara lett till att hennes kompis och inte hon blev insläppt.

När hon var en knapp kvart från hemmet sneglade hon mot kyrkogården där en del av de som sett henne växa upp låg begravda. Där har de det bra som ligger utan någon vilja till något, som slipper utstråla något alls. Jag borde ligga där också fortsatte hon tänka och gick in genom porten. Hon var inte troende men kände ändå ett slags lugn av att vara på kyrkogården, särskilt så här på sena kvällen när ingen längre sågs till ute. En bil stod parkerad vid parkeringsplatsen en bit bort men inga människor verkade vara ute. Allt verkade lika dött ovanjord som under.

Hon gick omkring ett tag på gravgångarna där inne och försökte skingra sin egen sorg med alla påminnelser om livets förgänglighet uppradade omkring henne. Just som hon var på väg att lämna kyrkogården såg hon att apotekspåse ligga vid sidan av en sopstation. Hon kunde låtit den ligga kvar, men eftersom hon tänkte att den kunde innehålla något som kunde komma någon annan människa till skada plockade hon upp den.

 Det låg ett stort paket smärtstillande i påsen. Hon kände igen märket från en praktikplats hon haft för ett par somrar sedan. De här tabletterna är farliga att överdosera, mindes hon och kontrollerade med bipacksedeln inne i paketet. Hon kände sig trött. Trött på allt. Inte längre nyfiken på något. Hon orkade inte ens bli förbannad längre. Psykofarmakan hon provat hade fått henne att känna likadant. Trött på allt. Utan nyfikenhet eller lust till något.

Det var ljumt ute. Hon skulle kunna lägga sig och ta en tupplur här någonstans. Ingen skulle väcka henne och påminnelserna om livet ändlighet skulle göra det lättare att somna.

Du sitter i soffan på en fest du blivit medtvingad till. Eller kanske inte medtvingad, du gick med på det för att ge alla dessa meningslösa människor ännu en chans att misslyckas. Eller lyckas. Alla har vi våran version av sanningen, tänker du självutplånande och sarkastisk och försöker le lite lagom när någon idiotbrud sätter sig jämte dig. Kanske har någon en baktanke och tror det går att passa ihop dig med någon. Nu öppnar hon munnen för att säga något. Hon ler visst också, en aning, och ser osäker ut.
- Berätta något kul.
- Kul?
- Ja, något kul. Har du inget kul att berätta?
- Nej, vad skulle det vara?
- Men. Du behöver slappna av lite vännen. Vill du ha massage?
- Nej tack.

Hon ursäktar sig för att "gå på toa och hämta lite mer att dricka". Du sitter kvar.

Det sitter andra i rummet. Du har talat med några och de flesta vet vem du är. Eller de vet ingenting om dig. De är rädda för dig. De vill så gärna tro att de gör dig en jättetjänst genom att låta dig vara med. Ibland säger någon att det var kul att du kom. Har du tråkigt, frågar någon. Du svarar ja, lite. Ta lite av mitt vin om du vill, säger någon annan, lite senare. Du tackar nej, plockar upp din mobil som ingen med uppriktig vilja ringt de senaste åren. Snart drar du, tänker du.

Först skall du ge andra lite mer chanser. Dig själv framförallt. Tänker du sarkastiskt när du tittar på det ansikte du önskar du utplånat för många år sen när du lite senare står på toa och glor in i spegeln.

Nu är du ute i lägenheten igen. Folk försöker hålla skenet uppe. Komma upp i varv. Låta engagerade i varandras liv. Skryta lite om hur ambitiösa och kompententa man är. Du står och lyssnar i ett gäng med några stycken till. Nickar ibland. Ler när de andra skrattar. Försöker se lite allvarlig ut när samtalet förs in på något mer allvarligt. Nu kommer en annan av de ambitiösa och kompetenta människorna fram till dig och halvskriker hur jävla kul det är att se dig.

Senare tänker visst större delen av sällskapet gå ut. De skall se något band eller någon artist, du hängde inte med så noga. Ännu en person som inte kan få nog av det sceniska och som berättar en historia som eventuellt har beröringspunkter med de andra i sällskapet. Men det är ju bara för att jag försvarar mig, någonting kvarvarande av mig, själv inne i mig. Det är ju bara därför som jag inte kan se alla beröringspunkter, tänker du ännu en gång sarkastiskt för att inte missa en chans att vara självkritisk och lagom hård mot dig själv.

Det går lite tid. Folk ser ut att ha det ganska bra. De försöker se ut som det i alla fall. Nu går du fram till en av de som bjöd dig och säger att du drar hem. Har du haft kul, frågar han innan du går och du tänker om du varit tacksam nog, om du borde svara "ganska" eller "lite" eller kanske inte alls. Du säger "sådär", som du brukar när du inser hur hjärndött det är att nysta i de trådar du alltför många gånger försökt nysta i med dem som kallar sig din kompis.

När du kommer hem funderar du på att glo på porr, men blir sittande i på soffan i din nedsläckta enrummare. Det ser för jävligt ut. Du börjar gråta. Du lägger dig ner med ansiktet mot ryggen av soffan. Det tar alltid så jävla lång tid. Du blir nästan så svag att du. Äh, du skiter i det.

Nu går du och lägger dig. Imorrn, nästa vecka, nästa månad, nästa år, nästa decennie, nästa sekel är lika jävligt. Medicinen lägger sig som ett pansar om alla dina sensoriska mottagare. Inget når ut, inget in. Inget vill förstås in. Men du jobbar på att vara lite mer självkritisk. Så som det sig bör i andras ögon, fast  du bör visst tänka på dig själv, kommer du på dig själv med att tänka. För att inte missa en chans att plåga dig själv med sarkasmer.

Du letar desperat efter något att drömma om. Efter ett tag börjar du tänka på något du tror du hörde någon munk sa. Hur man kunde lösgöra betydelsen av ett ord genom att medvetet försöka associera det med något annat. Du säger träd kanske hundra gånger samtidigt som du omväxlande tänker på kylskåp och strömbrytare. Du kan inte avgöra om det funkar. Alla har vi vår egen version av sanningen.

De är rädda för dig. Om dig, säger de för att behålla sina självbilder intakta. Sköt om dig. Du hörde det förra veckan.

Andra kommer billigt undan med sina små uppoffringar, piller som knappt påverkar.  Säger man att man hatar människor måste det ju förstås vara ett slags försvar. Så det är väl bättre att skryta om alla de stärkande förtydliganden man gör av sig själv genom att visa på sin ovillighet i varje sammanhang där någon annans behov kan skymtas.

Åh, nu har jag lyssnat på din sorgliga historia som inte alls var så sorglig när jag tänker efter. Lyssnat på dina tråkiga förhållanden som verkligen(ironi) skadat dig så. Du kan ju nästan inte fortsätta. Fy, vad synd jag tycker om dig. Och det säger jag ju bara för att försvara mig själv, för om jag verkligen förstått hur svårt du haft det skulle jag känt sådant enormt medlidande. Tryck du i dig lite mer snask och snusk eller ring någonstans så skall du se att du får gehör för dina så eftersatta behov. Snyft!
Snyft. Gnäll du till dig lite mer narkotika av din oförstående läkare så skall du nog se att du med lite beröm kan hamna på rätt köl igen.

Snyft, jag blir så förälskad i dig, för du kan utgöra en bra kassako att föda mina marknadsandelar med. Snyft, du är verkligen värd detta. Snyft, kan du inte slappna av lite mer för vi har ju tolkningsföreträde på vad det innebär att vara avslappnad. Snyft, hur skall vi kunna tala om respekt när varje bokstav som skrivs är obetydlig så länge den inte knullas av kött och blod eller stålar. Snyft, jag kanske borde se mig om världen och upptäcka hur ödmjuk jag måste glömt av att bli. Snyft, något måste ju felet vara med mig annars blir jag ju överskjuten i den andra polen, perfektionism, av de bättre vetande människorna som har tolkningsföreträde, fast med lite respekt inblandat för syns skull. Snyft, har du sjunkt hela vägen ner i den djupaste graven och ligger fastfrusen i tundran på andra sidan universum, kan det bara bli bättre. Så länge man kan svälja och skära bort lite mer av sig själv. Så länge man kan imitera en upplyst munk i sitt bedövade, men ack så genomhatiska sinnelag. Snyft. Det kan nog bli lite bättre. Bara man får mer tid på sig att dö bort. Nej, dra inte i någon nödbroms. Se hur fint skyltfönstrerna är dekorerade. Lite vill jag nog unna människorna. Som har det så svårt och jag som är så otacksam. Jag borde sälja mig själv. Sälja. Köpa. Byta. Oj, det verkar roligt. Var inte jag också med och lekte bank med de andra när jag var liten? Var jag inte det, var det förmodligen jag som hade något fel eller var perfektionistisk kanske. Något borde gå att skylla på. Någon anledning borde man kunna hitta åt dem.
Nej, nu är det dags att göra en ansträngning för att tycka mindre synd om sig igen.

Kan vi inte låtsas vara ocyniska en stund? Titta lite på kalle anka eller tänka på hur bra det är med befolkningsmängden och de väl fördelade resurserna på in- och utrikesnivå. Engagemang! Jag borde skaffa mig attribut som synliggör mina ställningstaganden så att andra inte blir osäkra och via sina egna självuppfyllande profetior tvingar fram det beteende som de önskar i mig. Ah, det är så bra har jag hört med bekräftelse. Helst när någon säger att man är bra och det här skall nog kunna gå bra skall jag se.

Jag är så körd i huvudet att jag inte vet var jag skall börja. Eller kanske har jag bara misslyckats med att sortera bort alla delar som inte är till andras uppenbara fördel, hur sådana skulle kunna uppstå och verka allvarligt menade i den befriade logikens värld, patenterad av bättre vetande, ständigt hungriga, mer ansvarstagande och goda människor som man måste känna minst måttlig sympati mot för att inte hatas tillbaka av. Ja, ja, du kommer skylla på att allt jag gör, skriver och säger sker med ett slags självhandikappande så att jag i efterhand inte skall behöva lasta mig själv så hårt som jag gör. Färför borde jag intala mig att jag står för det jag säger och gör och accepterar det och allt annat sådant där man borde komma underfund med när livet piskat fram ännu en hård läxa i en. Jag borde ju förstå hur bra jag har det och hur mycket kvar jag har att lära. Annars är jag förstås omogen och har inte insett hur många gånger jag haft chanser som jag hade kunnat ta tillvara på. Det haglar av chanser.

Folk tror inte jag märker deras förändrade beteenden.
- Nu har vi "daltat" för mycket och nu är det dags att D slutar tycka synd om sig själv. D som har det så gott och som "bara" missat alla chanser som hela tiden uppstått och uppstår, såg jag inte hur en person vågade titta på dig i mer än 2 sekunder? Såg du inte!? Chock?!  Nu missade jag chansen att falla ner på knä och tömma hela mitt hjärtas innehåll till Fröken Fel. Omedelbart överskott på kärlek som direkt kan tillgodgöras! D har ju bara försökt på fel sätt och för lite och eftersom han inte tillhör den goda skocken med rätttroende kan man ju alltid använda hårdhandskarna en gång extra trots att man säger att man använder mjukhandskarna.

Att säga en sak och alltid mena en annan gör ju att man känner ännu mer tillförsikt till livet och människorna(jag hade tänkt använda det högtravande och lite mer fina "människan" men ångrade mig, i sista stund, som synes av denna oändligt långa parantes). Förutom det förändrade och inkonsekventa beteendet upptäcker jag också själva hur själva irritationen växer bakom det sköra tålamodet. Oj, det är så tragiskt när människor tar livet av sig eller blir helt utslagna = hyckleri. Tur att det inte var vår unge!

Alla människor väljer sina liv. Men en del av alla de som på något sätt "valt" fel, är det bäst att använda de hårdaste hårdhandskarna gentemot. Så att de lär sig och förstår och kommer till insikt. Fungerar inte piskan, ja, då får vi använda morötterna och fungerar inte omväxlande piska och morötter ja då blandar vi in lite pauser så att det hela nästan börjar likna ett stycke konstmusik som hela tiden blir bättre desto mindre det börjar likna det vi tidigare trott vara musik. Då mår de ännu bättre, när de upptäcker att den enda möjliga vägen framåt är att ruttna bort som om tiden hade en gaspedal i någon glömd betonggrav. Full vetskap råder också i att ingen, verkligen ingen, orkar eller har tid att lyssna på deras jävla gnäll. Och man skall bara vara jävligt tacksam om någon dryg 40-talist eller präktig 17-åring talar om för en att man borde ta och "göra något åt de' dårå". Eller att: det är aldrig för sent. Visste jag inte det? Kan jag inte släppa dåtiden nu då? Inte? Bara hata och sabba sig själv så mycket det går? Så självhandikappande och ömkligt. Snart blir jag insiktsfull och skamsen och raderar mig själv igen.

Helst skall man brisera ut i nya paradoxala insikter: Ju mer man vet desto mindre märker man att man vet. Hurra, och halleluja nu dör jag ännu en gång med en bit dynamit i munnen.

Ah, det är bara le mot sig själv i spegeln nästa decennie också, så att fasaden inte rasar och riskerar bli mottaglig för lite: "men du jag vet hur det är, jag har också haft sömnproblem(några månader när jag stressade för mycket)" Eller: Men du, det finns många som mår dåligt och upptäcker du inte hur enormt mycket gemensamt du har med några av dessa har du för höga krav!. Hej, det spelar ingen som helst roll vad du har inom dig, huvudsaken är att du kan i en produktiv(arbeit macht frei) miljö kan uppträda relativt förutsägbart samtidigt som du inte få bli ledsen för något som någon säger för du är du för känslig och har inte rätt strategier eller hanteringsmetoder.

Man skall, typ, tänka sig för tillräckligt många gånger innan man skriver något eftersom skrivna texter för vissa människor märkligt nog kan innehålla en slags känslomässig laddning som när den briserar och kräver gensvar i form av tankar blir påfrestande och så kan man ju verkligen inte ha det. Inget får vara påfrestande som skapas av mig.

Orka redigiera och ta bort i den offentliga, men olästa, dagboken... Ja, det orkar jag nog om några timmar eller någon dag. Och så skriver jag att jag inte gillar mig själv alls så slipper jag ta in den stora skammen när jag senare läser om mitt gnälliga inlägg.

Jaha, så var det ännu ett tvprogram om hur dålig vården av de äldre är. Kan någon ur högern låtsas bli lite upprörd för allas skull. Kanske kan vi lagstifta fram lite bättre vård och straffa de få människor som vår skenheliga högerdemokrati har tycker räcker till. Vi kan ju inte göra som vänstern ansåg i sitt senaste valmanifest och nyanställla 200 000 inom vården, nej då blir vi ju av med massa arbetslöshet samtidigt som vi förbättre resurserna inom vårdne. Nej, då förlorar vi ju några av alla de hungriga vargar som behövs för att ta alla de urusla anställningar med provisionsbaserade löner som inte når upp till existensminimum, då förlorar vi ju alla dessa utsvultna och psykgalna vargar som kan användas till gratis, eller, nej vi kallar det praktik som vi gjorde vid den senaste ekonomiska krisen.

Det viktiga är att högern får peka ut alla arbetslösa som vill ha jobb som den felande länken, de måste vara för lätt och för bra att vara arbetslös. Alla som inte riktigt är hotade eller tillräckligt hungriga kan beundras och dyrka alla dessa storartade konstnärer och andra överbetalda och oförlåtliga opportunister som är så välförtjänta av allt de åstadkommit med fötterna på tjänstefolkets huvuden.

Jag kan inte förstå att "svininfluensan" har fått så stort uttrymme i media. Jaha, några kommer dö. Men några dör också varje sommar pga. värmeslag. Jag skulle inte tro att det blir några massiva dödstal i Sverige av svininfluensan och än så länge låter det inte som det i omvärlden skördats några mängder med människor. Var det 3 st som verkligen konstaterats i... Mexico. Hallå! 1/3 av jordens befolkning har TBC. Kanske 3 st av Sveriges befolkning har TBC. Risken att dö av "svininfluensa" är troligen inte mycket högre än att dö av, typ, vinterkräksjukan. Vill man skrämma upp sig så är det bara att åka ut i förorten och snacka med någon som inte får något "riktigt" jobb på åratal trots att de har otroligt nog fortfarande har förmåga och vilja till det. Det, om något, är fanimej skrämmande, när man samtidigt tror att man kan minska utanförskapet genom att tvinga ut sjuka människor i meningslös sysselsättning. Sedan när alla efterblivna 20-åringar, som inte har mer arbeterfarenhet än från ett eller max två områden, förlorat sina hippa jobb och tvingats gå till socialen och som motprestation för matkupongerna tvingas städa oljecisterner, 20 mil bortom sin hemort, för provisionsbaserad lön som aldrig når upp till existensminimum och där arbetstiderna aldrig är förutsägbara, ja, då förväntas man bry sig mer än 0.1% om alla dessa 20-åringar som förlorat sina hippa jobb när de plötsligt vänder kappan efter vinden: "jag måste tänka på vad som är bäst för mig" - aha, det är lätt att vara solidarisk i efterhand.

Det blev lugnt igen. Jag kvävde undan det sista. Lärt mig att det inte kan finnas några rebound-effekter. När man har samlat mod och  vilja till sig blir det tvärstopp igen. Ventilerna blir mer och mer igenproppade för vad dag som går, men jag (och nu kommer ironin) jag känner sådant hopp när jag läser om alla dessa människor som fått "gå igenom sådana svårigheter". Jag kan, som för femton år sedan, få in en ny fot och mista ännu ihoplappat stycke - igen. Men vänta, du förlorar inte bara en arm och en fot, du förlorar halva din hjärna - hurra!

Den dörr som var stängd igår är igenmurad imorgon. Den mur du drog handen längs med idag är jämnad med marken i morgon. Nu passar det fint att kasta ur ett visdomsord igen(för att riktig osjyst mot sig själv): det enda som är konstant är förändring. Den mest skadliga formen av hjärntvätt - tron att livet har att göra med människolivet eller att det någonsin i praktiken funnits något heligt med det.  Man vill slänga sig med pinsamma fraser som "döden är botemedlet mot livet". Man vill inte missunna någon något. Det gäller att ta tillvara på allt - riktigt späcka sig med alla ofattbara möjligheter som givits. Om jag inte vill spöka ut mig i någon identitetsutforskning är jag nog feg eller trygg i mig själv. Det är viktigt med förebilder, annars är man nog något som man ändå inte visat sig vara men det gäller att vara ödmjuk och låtsas som om tid är en handelsvara. Ta dig du ett litet snack med dina vänner så skall du se att du allt får rätt i dina första misstankar så att du slipper känna något som hotar din lilla självkänsla.

Ta du dig en liten bit tobak eller godis till. Något gott borde du ju allt unna dig för annars har du säkert "problem" typ' och är någon slags "individ" som inte riktigt kan slappna av och njuta av alla livets möjligheter.

Aha, det är typ nu jag skall godta något gammalt kulturarv från de gamla grekerna och känna ett slags positivt värde i sådana där outgrundliga ord som dynamik. Det är typ nu jag får känner en massa hopp och helighet igen och känner att nu jävlar är det dags att glömma allt som varit och ta nya tag för människor är ju så underbara och alla har så mycket att ge. Men det gäller att inte glömma bort sig själv i allt och glömma av alla outgrundliga, okränkbara potentialer som måste förverkligas och alla ägodelar som måste pluppas ut i takt med tillväxten och man får minsann' inte låta sig hindras av någon "loser" som säkert aldrig skulle klara av att ta sig någon vart på egen hand. Den saken känner jag mig minsann' ganska säker på för det är ju skönt att se sig själv i ett bra ljus där man kan planera utifrån det man förutser kommer att hända och alla människor vill ju förstås kunna planera och ingen glömmer ju förstås dåtiden och har något gått snett där är det förstås huvudsakligen man själv som har sig själv att skylla, allt(100%) annat är förstås bara trams, så till vida det inte handlar om någon av de där godkända anledningarna som de gudsfruktiga människorna bestämt.

Jag går inte i första-majtågen för jag känner ingen och ingen känner mig och jag kan inte skrika något med någon jag aldrig delat eller kommer dela något med. Är det viktigt att dela något, säger den realtidskritiske ödmjuke vinnarskallen, eller: du delar "livet", du delar språket.  Detta har inte att göra med, att jag har svårt för att lära känna andra, eller förstånds eller neurotypiskt är svår att ha och göra med - men eftersom man alltid realtidskritiskt måste analysera sig med linsen utformad av de berättigade humorliberalerna slaktar jag mitt tidigare påstående eftersom det ändå inte stämmer överens med andras rättviseprinciper. Men det gäller att inte handikappa sig så att man får det svårare att sortera bort något möjligen mänskligt - det viktiga är att du kan gå med dina barn på hamburgerresturang eller åka taxi hem någon gång eller på något annat sätt utnyttja någon slav  som givetvis själv försatt sig i sin eländiga situation - men ge inte upp, det finns allltid chans att komma igen.

Jag måste sluta försvara mig, säga sådant kan uppfattas som försvar för något som kan grundas i ett behov jag inte lyckats göra mig av med. Jag kommer ju bli förklarad som ambivalent - i mitt relationsmönster. Vad tänker jag om det, tror jag. Kan det vara lite intressant att bli MEDVETEN om kanske? Kunskap är ju aldrig fel till frukost, middag, kvällsmat.

Sluta vara ett jag, göras möjlig för andras förutsägelser. Ansvar? Min okränkbara Messias: tärningen. Respekt.. för vi har blivit ett sånt "gött" gäng. Måste bli mer suddig. Nej, det finns ingen vilja att provocera, ja, det är din tolkning och vi har alla vår egen sanning. Din ångest är aldrig skuld eller skam för du har alltid rätt i det du påstår, påstått, gör och har gjort - påstås inte ens - läggs bara fram så där ursäktande och tryggt-i-sig-självt. Men fortsätt du för fan att bygg din lilla koja - och utan stora stygga vargarna hade du inte existerat. Men de är i varje fall hungriga och bättre drivkrafter kan ju aldrig finnas när magen sticker ut så där som den gör på barnen i Afrika, fast omvänt på ett annat område - liksom - ge inte upp, det är aldrig för sent, det finns många som inte mår bra och då är det ju bra att gruppera sig och skriva namnlistor så att man upptäcker att "oj, vad mycket jag hade gemensamt", så skönt.

Vi tror att vi duger lite lagom, inte tillräckligt för att leda någon, inte tillräckligt för att följa någon. Floskelmaskinen spottar ur sig: Vi kompletterar varandra ganska bra. Men det viktiga är ("jue") att ha kul och hoppas att man har råd att unna sig lite extra åt sig själv och sina utpluppade ägodelar. Oberoende och självständighet är bra - det får man poäng för, liksom ambition.

"Denne (avser hon/han) gick in i sig själv och åkte hela vägen ner, sedan kom hon ut som en ny och stark och trygg människa som ville förmedla sin livsdom till andra. Jag böjde mig ned i vördnad eftersom jag blivit mogen nog att lägga av mig den där misstänksamma och kalla attityden som det så klart aldrig kan finnas erfarenheter och miljarder försök bakom". Skyldigheter går alltid att ta igen tror en del. Kontrakt går alltid att återupprätta tror ytterligare några. Sen står de där och "manipulerar" andra medborgare som inte alls har armstyrka nog att bära ombord deras utbajsade ägodelar.

Jag känner mig trygg när andra talar om för världen hur varma och intelligenta de är. Hur väl de kan styra. Hur väl förtjänta de är av att ha en hel  flock med hungriga, flexibla, MÄNNISKOR att utföra de semirobotiserade sysslorna - i annat fall kan vi kanske ordna en sängplats åt dig i sovsalen.

Men jag vet hur det är. Du tror att livet är slut för att du inte fått knulla tillräckligt, för att din pojkvän gjort slut, för att du inte haft råd med någon semester det här decenniet, för att du inte blivit upptäckt, du med alla dina potentialer, så att du senare kan tala om hur tacksam du är för att du verkligen fick chansen att realisera din potential, som bara DU och ingen annan hade kunnat förverkliga - detta ledord i allas personliga utvecklig för vilken utan man inte hade kunnat ha någon drivkraft alls. Ät ni på en stund innan ni skall kräkas upp allt för att duga lite.

Hur är det att spela live tycker du?
Det är det jag gillar mest. Publiken ger min sådan energi tillbaka. Det är därför jag gillar att stå på scenen och framföra mina alster. Visst gillar jag också att isolera mig att gå djupt in i mig själv och gräva fram det där romantiskt allmänmänskliga, men att stå på scen och ha lite ungdomsfans som sjunger med, ja, det slår allt.

Nej, men det var verkligen förvånande. Så skönt att du lyckas balansera ditt unika konstnärskap med lite standard-popstjärnesvar. Du är så modern att du troligen trivts i antikens Grekland också.. Där vi har roten till allt detta onda med "scenkonst"

Jag tycker att man skall försöka hitta något att utgå från. Vill man protestera kan man till exempel bilda ett punkband och klä sig i rätt attribut. Detta leder automatiskt till att man utforskat en identitet. Sedan kan man gå vidare och bli en sådan hipp morsa eller farsa med lite tatueringar och häftiga anti-pk-aktiga åsikter. Det minsann! Det vore något...

Jag måste vara avundsjuk eller något. Kanske missunsam eller bara feg. Själv tror jag nog att jag är en sådan där som valt att ställa sig utanför och observera och fundera.

Du duger som du är. Det spelar ingen roll att vi satt skyddad-verkstad-stämpeln på dig. Du är fin ändå. Det gör väl inget att din handlingsfrihet alltid kommer begränsas av våran rättmättiga adelsroll här i NySverige. Alla är vi bra på något. Det gäller att hitta sin grej.

Vadå! Eh! Tycker du det är fult att tjäna pengar eller?! Djefla kommunist, du vill säkert att alla skall gå i uniform och be till Mao varje morgon vid exakt samma tid. Nä, tacka vet jag fri företagsamhet, då får man i alla fall chansen att ha vilka kläder på sig man vill, när man sitter hemma och försöker sälja något till per telefon.

Ungdomar i dag är så slappa. På vår tid. På det glada slutet av 60-talet var minsann arbetslösheten lika skyhög och fick man väl ett arbete då var anställningsformerna så osäkra och lönen så dålig att man liksom inte palla. På det glada slutet av 60-talet och 70-talet var det minsann helt omöjligt att komma in på en högskoleutbildning. Precis som det är idag på 2000-talet. Ungdomar är så slappa. Jag tror vi behöver sänka ribban för att komma in på arbetsmarknaden. Sänka löner eller låta ungdomarna få arbeta gratis, ja, vi kan kalla det praktik. Det är så bra att få in en lillatå på arbetsmarknaden.

Det är ju politikernas fel alltihop. De säger ju samma sak allihop.

Nej, men jag gör mig ju inte till något objekt genom att till 90% fokusera på snygga kläder. 10% av mig tycker om världsfred och söta djur. Inte är jag något objekt. 9% av mig liknar mamma. 1% får, när hysteri över nya kläder lägger sig, "panikångest" över att inte veta vem man är. Det måste vara politikernas fel.